Kapitel 4, Del 2: Fru Frö Modig! Varsågoda!

Miriam Frö Modig går långsamt och smått hoppande längs skolgården och samlar på solstrålarna som studsar mot marken hon går på.
Väl framme vid gräsplätten där hennes kära vänner besudlar känslan av sommar och solsken niger hon och släpper ut solstrålarna hon samlat upp på vägen dit. Då plötsligt, en mystisk pojke som står bakom en buske tittar fram och ropar "Fru Frö Modig! Varsågoda! Hon är nu till ert förfogande!"
Miriam, som är van vid att den mystiska pojken presenterar henne överallt, ler och gör plats för sig själv i ringen på gräset.
Vännerna som sitter och shhhhhhteker förstår inte riktigt vad som nyss hänt...
-Var det verkligen en liten pojke som presenterade dig nyss, Miriam? undrar Nejlima.
-Jo, de var det ju, hehe... Han har följt efter mig i flera dagar nu. Han hoppar fram ur så konstiga ställen ibland och skriker "VOILA! UN BAGUETTE DE PARIS! Jag ger er: Miriam Frö MmmmmmmODID!!" vilket är rätt kul. Men det är störigt när man äter middag och han sitter under bordet och tränar sig på sina tal. Han har inte ens presenterat sig själv för mig än! Haha...härlig kille. svarar Miriam.
-Naaaw lillen! utbrister Bubba som sitter och mäter sina fötter mot skorna mittemot Miriam.

Bubba tittar efter pojken bakom busken men han är inte kvar och hon fortsätter jämföra sina fötter mot skorna hon nyss köpt.
-Vad fina dina nya skor är! säger Mejram bakom Nejlimas hår där hon sitter gömd och masserar Nejlimas rygg.
-Tack! svarar Nejlima med en överraskad och lycklig min.
-Vad tackar du för, säger Bubba, det där var en komplimang till MIG.
-Haha, ja faktiskt. skrattar Mejram.
-Va? Jag fattar ingenting. påpekar Nejlima och tittar förstrött omkring sig själv för att se om hon hittar svaret på sina frågor i gräset. Där finns inget så hon avbryter Mejrams skratt än en gång.
-Men vaddå, seriöst. Är mina skor fula då?
-Nej det har väl ingen sagt? svarar Mejram som nu också blir lite förvånad och får inte riktigt ihop trådarna.
Bubba tittar ängsligt på båda sina förvirrade vänner.
-Förstår du inte att det är mina skor hon pratade om, Nejlima? säger Bubba.
-Nää... Eller? Har du också nya skor? svarar Nejlima.
-Ja, men vadå, är dina också nya? säger en nu förvirrad Bubba till Nejlima men tittar på Mejram som ett frågetecken.
Mejram skrattar och trillar bakåt, hon svimmar och allt blir suddigt.
Bubba som inte förstår vad som nyss hänt börjar skratta åt att Mejram föll bakåt av sitt skrattanfall. Bubba skrattar så mycket att hon börjar hosta. Hon hostar upp en sköldpadda och en hel te-servis. Hon svimmar kort därefter av utmattning, det är ganska svårt att hosta upp en sköldpadda OCH en hel te-servis.
Nejlima är helt förtvivlad och tittar på Mejram och Bubba om vartannat och vet inte vem hon skall försöka återfå till medvetandet. Hon tittar på Miriam som fortfarande sitter och ler mot solen.
-M-m-m-men Miriam! Vad ska jag göra? De svimmade båda två ju! stammar Nejlima fram.
Inget svar från Miriam.
Nejlima springer runt de två avsvimmade flickebarnen och hon springer så snabbt i ring att hon snubblar över Bubbas ena sko som ligger lös på gräset och trillar med huvudet först i gräset och hon svimmar av direkt vid smällen.

Nu när alla tre har svimmat och sköldpaddan krupit tillbaks där den kom ifrån (..?)
reser sig Miriam Frö Modig upp, tar den finaste koppen av servisen och häller upp lite te och går sin väg över skolgården för att sätta sig i kafeterian. Väl inne i kafeterian tar hon av sina solglasögon och suckar djupt och smuttar lätt på sitt te.
Efter 14 minuter är koppen tom, hon lämnar den och för brillorna på plats igen.
Nu återvänder hon till gräset där hennes tre vänner ligger kvar, avsvimmade. Hon beslutar sig för att bära hem de tre kropparna. Det är ju trots allt "En för Alla, Alla för En" som gäller i detta team av kärlek som bildar Malmös Mode-crew Deluxe.
Miriam tar Nejlima på ena axeln och Mejram på andra, Bubba lägger hon först ner i sin cykelkorg. Efter denna bravad cyklar hon hem till var och en och lämnar dem i respektive brevlåda med varsinn liten post-it-lapp där det står "Lägg mig i en säng och ge mig vatten!" i pannan.

Klockan hinner bli midnatt innan Miriam är färdig och det är alldeles lagom för henne att åka hem och sy ihop morgondagens outfit för att sedan sova så gott och tänka på den mystiske pojken som introducerar henne jämt och ständigt. Han ser ut som en riktig Alexander med sitt långa vågiga hår och bruna ögon. Han får heta Alexander. Godnatt, världen.

Kapitel 4, Del 1: Mejram, det är Gud som talar!

Lunchen är slut och skvallret går och lägger sig i väntan på nästa rond.
Mejram går och sätter sig för att röka på en bänk mitt på skolgården, där är det nog flest som ser henne, vilket är två flugor i en smäll:
För det första så kan ingen av hennes vänner missa att hon är ensam och lär därför skynda sig till hennes undsättning.
För det andra så lär ingen missa hur hennes fagra ben leker med vinden där hon sitter och röker ensam, mitt på skolgården.
Hon posar som den Vouge-modell hon drömt om att bli sen hon hittade figur-spegeln i sin lägenhet som liten.
Plötsligt dånar en röst ifrån ovan och den säger med en hög och mörk stämma "Mejraaaam! Det är Guuud som talar!"
Mejram tappar ciggen och tittar åt alla håll och kanter, stannar sedan upp och sakta för hon ögonen upp mot skyn för att se om det hon befarar är sant. Det är det.
Solen skiner ivägen för gestaltens ansikte men det råder inga tvivel i Mejrams huvud om att det är Gud hon ser ovanför sig, mitt emellan henne och den sol hon älskar att prata om...och med, fast bara i smyg.

Hon frågar gestalten den frågan som man bara måste fråga om man träffar Gud:
"Är du verkligen Gud, Gud?"
- Nej jag är Frö:et i Miriam Frö Modigs fake-legg... Klart jag är Gud!

"Jag fattar verkligen inte vad du pratar om och Miriam kan ha de bra för hon har inga lektioner idag." svarar Mejram något irriterad över att blivit dissad av Gud.

- Jag kom faktiskt bara ner för att jag ändå var här i närheten och tänkte se om jag kunde omvända några syndare.
"Hör jag några antydningar i Guds röst?" frågar hon något ironiskt.
- Jag antyder inte, det är ren fakta, vare sig du har Bibeln, Sveriges Rikes Lag eller din egen dagbok som referens så är du per definition; En Syndare.

"Hade du något viktigt att säga eller?" hör Mejram sin röst svara men hennes hjärna jobbar febrilt med att stänga av autopiloten som kör runt i hennes hals och slänger upp ord på ren måfå ur munnen.
- Passa dig din lille skit. Jag hade inte bangat att titta över axeln om Lucifer skulle vilja komma upp och uttöka sin i övrigt stigande samling syndare. OM du nu inte blir kristen på momangen!

Mejrams autopilot håller fortfarande i spakarna och Mejrams hjärna går på högvarv men hjärnan hinner inte stänga munnen innan orden trillar ut;
"Å vem fan använder uttrycket på momangen, längre? Nu ska jag leta upp mina vänner, shniibel schnaabel!"

Gud suckar och tittar ner i brunnens mystiska avgrund
- Hon kommer nog ner till dig självmant, Lucifer, ska du se... Skorpionerna gör alltid samma sak. Ett riktigt slöseri med tid. Igen. Tacka vet ja vädurar. Där har vi sanna kristna slavar!

Runt brunnen sitter Erebcca och Danama och solar, Mejram slår sig ner.
"Jag träffade nyss Gud, vad gör ni?" frågar hon med en fasad av säkerhet men blicken spänd mot brunnens galler.
"Vi syr dunjackor till Asse P. De e ju snart vinter."
"Det är inte alls snart vinter, det är vår och ni är sjuka i huvet, har nån cigg?"

Nejlima springer över skolgården, snubblar på ett tuggummi och fastnar med skosnöret mellan två stenar vid statyn och faller pladask på rumpan mitt framför gräsmattan. Likt den pippin hon är tar det ett tiotal sekunder innan hon uppfattar vad som hänt och hur ont det gör och insikten följs av ett gråt och två sekunder efter första tåren står Mejram vid hennes sida för att trösta...

"Det gjorde faktiskt inte så ont som jag trodde!" säger Nejlima och tittar upp på Mejram som bara en Nejlima kan göra.

Miriam Frö Modig äntrar skolgården med ett leende och går med bestämda steg mot gräsplätts-kvartetten som sitter och skrattar åt vad som nyss hänt...

Fortsättning följer.

KAPITEL 3: Sannolikheten att falla igenom en Brunn

-Fan! Det gick inte nu heller...

Nejlima tittar besviket ner i brunnen vars galler hon står på.
Mejram har lärt sig efter månaden som gått sen Nejlima började hoppa,
att det är bara att hänga på. Inget att diskutera, inget att protestera mot.
Nejlima måste hoppa 20 gånger om dagen på gallret som skiljer henne från brunnens mystiska avgrund.
Mejram tycker att det är charmigt men orkar sällan gå hela vägen till gräsplätten mittemot matsalen bara för att låta sin bästa vän hoppa dagens 20 hopp.
Hon kommer inte ens ihåg varför Nejlima måste göra detta, hur allting startade.
Detta är däremot en av de viktigaste grundpelarna i Nejlimas liv. Hela hennes logiska fundament hänger på resultatet av att hoppa på denna brunn 20 gånger om dagen.
Hon har nämligen fått höra av sin lärare i Matte B, att det finns en otroligt liten risk att hon trillar igenom gallret. I Nejlimas värld är det ingen risk, det är en underbart vacker chans och om hon hoppar där 13 000 gånger visar sannolikheten att hon måste trilla ner minst en av dessa gånger. Hon hoppar 21 gånger idag. Hon längtar så.

Mejram tittar mot klassrummet en våning upp där hennes lektion fortgår, sedan ner mot statyn på skolgården där alla hemska Motor-linjen-killar spelar fotboll och skriker för att, likt djur, imponera på Motor-linjen-honorna som flockas kring bänkarna några meter bort för att tävla om vem som har minst intelligens bakom sina uttalanden. Alla vinner.
Nejlima följde Mejrams blick och skakar på huvudet och skrattar för sig själv men då säger Mejram att hon hade velat klä sig som en av de tjejerna. Nejlima tittar bestört på Mejram och förstår inte hur en så fin människa kan säga något så fruktansvärt. Nejlima ignorerar uttalandet och säger något irriterat att hon ska gå och äta.

Mejram skrattar och säger att hon skojade, men får inget gensvar och nu är Nejlima redan halvvägs över skolgården, men Mejram vet inte om hon ska följa efter sin vän eller återvända till svenskalektionen en våning upp. Herregud vad ångesten tränger sig på, och inte ens solen skiner idag. Jävla skit, tänker Mejram. Världen är allt för liten och tiden är allt för snabb för en lirare som henne. Hon springer efter sin vän, för ingen svenskalektion i världen går upp mot en skvaller-lunch med Nejlima.

KAPITEL 2: En cigg för en penna.

Mejram suger in de sista blossen av ciggen och sluter sina ögon. Hon känner ett lugn när solen träffar hennes ansikte och ögonlock. Glömmer bort de trista mattetalen för några sekunder och känner att hon vill bort från skolan och resten av lektionerna. Bort från hennes vardagliga fängelse med intetsägande fångar.

"När börjar din nästa lektion och vad har du?" frågar hon, fortfarande med slutna ögon och en milimeter kvar av tobak på ciggen.
Nejlima suckar. "Jag har ensemble snart. Jag har glömt mina papper." Hon tittar på Mejram som nu kastat fimpen och satt på sig sina solglasögon.
"Du har väl minnet i behåll?" frågar Mejram utan att vända blicken mot.
"Nej... Eller jo, när det gäller noter. Fast jag glömmer lätt pennor. De ligger på hög därhemma. Men jag glömmer att jag har dem där i högen." säger Nejlima, konfunderad och lätt överväldigad av hur dåligt minne hon har när det gäller pennor och papper.

Mejram börjar rota djupt ner i sin handväska. Hon ser nästan ut som en gruvarbetare, tycker Nejlima. Det fattas bara en löjlig hjälm och en hacka. Hon fnissar lite och ser på hur vännen, som nästan blivit gruvarbetare, lugnt men något otåligt letar.

Gruvarbetaren dyker upp ur sin gruva igen. I handen håller hon en penna och sticker fram den framför Nejlimas gröna, kisande ögon. Nejlima skiner upp, lika starkt som solen.
"Här, du får låna pennan över lektionen."
"Vågar du, Mejram? Tänk om jag glömmer den..." säger Nejlima och håller nu i en bläckpenna som hennes mor brukar lösa korsord med.
"Ingen fara, du behöver den mer än mig." svarar hon och ler mot solen. "En cigg för en penna är väl en bra deal?"

Mycket riktigt är det en bra deal. En cigg och en vän är det som krävs för att få Mejram lugn från morgonens stress. En penna och någon likvänlig är det som krävs för att få Nejlima säker inför nästa lektion.

De reser sig från bänken intill vardagsfängelsets sönderklottrade tegelvägg och går, axel mot axel med solen i sina ryggar, genom porten som låser inne dem från solen.

KAPITEL 1: Konsten att kämpa emot tiden

Idag var det en sån där dag igen i lilla Lillemorstorp.
Förvånad som bara Nejlima kan bli av att klockan ringer 06:00, stiger en nyvaken Nejlima upp för att åka till skolan.
Hon glömmer allt hon borde ha med sig, alla papper till GeMu'n, alla noter till ensemblen...
Alla pennor till mattelektionerna. Man behöver många pennor på mattelektionerna eftersom spetsarna alltid bryts när man somnar med en duns rakt på pennan under lektionen.

Nejlima bestämmer sig dock för att välja sina gröna skor idag. Det är det ända hennes hjärna förmår besluta denna morgon som alla andra.

Inne på Gamla Ester ligger en liten Mejram fortfarande och sover.
Hon har väckts en timme tidigare av mobilen som ringde men Mejram snoozar mer än hon sover vanligt.
När hennes mamma kommer in för att berätta om sin nästa resa till Chile öppnar Mejram sina sömniga ögon för att mitt i sin mammas mening om att vattna blommor inse att hennes första lektion slutar om tio minuter.
Hon flyger upp ur sängen och springer ner till bussen, endast iklädd två benvärmare och en soffkudde.
Väl framme i skolan möts hon av samma tristess som i sin egen lägenhet när ingen är hemma.
Enda skillnaden är att tristessen i skolan beror på mängden ointressant folk där går. Tristessen där hemma beror på bristen på folk i allmänhet.

Efter att ha lurat sin mattelärare att hon gjort uppfifterna på sidan 46 och 47 redan slapp hon vara med på första delen av lektionen och hon vandrar därför ut i solskenet för att träffa Nejlima.

Nejlima sitter och röker på en bänk intill en vägg precis utanför rasthallen. Nejlima ler mot Mejram och de kramas och Mejram får sistan av ciggen.

Detta är två vänner man ser på mils avstånd.

SLUT PÅ KAPITEL 1.

Nejlima & Mejram: Introduktionen

Detta är en novell om två flickor, Nejlima & Mejram. Novellen är ett projekt av poesi-geeksen Per "Groddan" Danielsson och Gustav "Malte" Carlsson. Vi har ingen direkt bestämd uppdelning av kapitlen mer än att vi båda måste ta hänsyn till vad den andra skrivit och även följa det tidsmässiga förloppet. Vi pratar dock inte igenom det vi skriver med varandra. Allt är helt enkelt för att se hur våra respektive stilar smälts ihopa till en enda under detta projekt. som i allra högsta grad inspirerats av två fagra själar. Två fina sammansättningar av molekyler. Två, helt oemotståndliga freaks of nature. Helt enkelt, två fiktiva galningar som besudlar staden med sina unga hjärtan.

Tack för mig och här börjar berättelsen.

ENJOY!