KAPITEL 1: Konsten att kämpa emot tiden

Idag var det en sån där dag igen i lilla Lillemorstorp.
Förvånad som bara Nejlima kan bli av att klockan ringer 06:00, stiger en nyvaken Nejlima upp för att åka till skolan.
Hon glömmer allt hon borde ha med sig, alla papper till GeMu'n, alla noter till ensemblen...
Alla pennor till mattelektionerna. Man behöver många pennor på mattelektionerna eftersom spetsarna alltid bryts när man somnar med en duns rakt på pennan under lektionen.

Nejlima bestämmer sig dock för att välja sina gröna skor idag. Det är det ända hennes hjärna förmår besluta denna morgon som alla andra.

Inne på Gamla Ester ligger en liten Mejram fortfarande och sover.
Hon har väckts en timme tidigare av mobilen som ringde men Mejram snoozar mer än hon sover vanligt.
När hennes mamma kommer in för att berätta om sin nästa resa till Chile öppnar Mejram sina sömniga ögon för att mitt i sin mammas mening om att vattna blommor inse att hennes första lektion slutar om tio minuter.
Hon flyger upp ur sängen och springer ner till bussen, endast iklädd två benvärmare och en soffkudde.
Väl framme i skolan möts hon av samma tristess som i sin egen lägenhet när ingen är hemma.
Enda skillnaden är att tristessen i skolan beror på mängden ointressant folk där går. Tristessen där hemma beror på bristen på folk i allmänhet.

Efter att ha lurat sin mattelärare att hon gjort uppfifterna på sidan 46 och 47 redan slapp hon vara med på första delen av lektionen och hon vandrar därför ut i solskenet för att träffa Nejlima.

Nejlima sitter och röker på en bänk intill en vägg precis utanför rasthallen. Nejlima ler mot Mejram och de kramas och Mejram får sistan av ciggen.

Detta är två vänner man ser på mils avstånd.

SLUT PÅ KAPITEL 1.