KAPITEL 2: En cigg för en penna.

Mejram suger in de sista blossen av ciggen och sluter sina ögon. Hon känner ett lugn när solen träffar hennes ansikte och ögonlock. Glömmer bort de trista mattetalen för några sekunder och känner att hon vill bort från skolan och resten av lektionerna. Bort från hennes vardagliga fängelse med intetsägande fångar.

"När börjar din nästa lektion och vad har du?" frågar hon, fortfarande med slutna ögon och en milimeter kvar av tobak på ciggen.
Nejlima suckar. "Jag har ensemble snart. Jag har glömt mina papper." Hon tittar på Mejram som nu kastat fimpen och satt på sig sina solglasögon.
"Du har väl minnet i behåll?" frågar Mejram utan att vända blicken mot.
"Nej... Eller jo, när det gäller noter. Fast jag glömmer lätt pennor. De ligger på hög därhemma. Men jag glömmer att jag har dem där i högen." säger Nejlima, konfunderad och lätt överväldigad av hur dåligt minne hon har när det gäller pennor och papper.

Mejram börjar rota djupt ner i sin handväska. Hon ser nästan ut som en gruvarbetare, tycker Nejlima. Det fattas bara en löjlig hjälm och en hacka. Hon fnissar lite och ser på hur vännen, som nästan blivit gruvarbetare, lugnt men något otåligt letar.

Gruvarbetaren dyker upp ur sin gruva igen. I handen håller hon en penna och sticker fram den framför Nejlimas gröna, kisande ögon. Nejlima skiner upp, lika starkt som solen.
"Här, du får låna pennan över lektionen."
"Vågar du, Mejram? Tänk om jag glömmer den..." säger Nejlima och håller nu i en bläckpenna som hennes mor brukar lösa korsord med.
"Ingen fara, du behöver den mer än mig." svarar hon och ler mot solen. "En cigg för en penna är väl en bra deal?"

Mycket riktigt är det en bra deal. En cigg och en vän är det som krävs för att få Mejram lugn från morgonens stress. En penna och någon likvänlig är det som krävs för att få Nejlima säker inför nästa lektion.

De reser sig från bänken intill vardagsfängelsets sönderklottrade tegelvägg och går, axel mot axel med solen i sina ryggar, genom porten som låser inne dem från solen.