Kapitel 4, Del 1: Mejram, det är Gud som talar!

Lunchen är slut och skvallret går och lägger sig i väntan på nästa rond.
Mejram går och sätter sig för att röka på en bänk mitt på skolgården, där är det nog flest som ser henne, vilket är två flugor i en smäll:
För det första så kan ingen av hennes vänner missa att hon är ensam och lär därför skynda sig till hennes undsättning.
För det andra så lär ingen missa hur hennes fagra ben leker med vinden där hon sitter och röker ensam, mitt på skolgården.
Hon posar som den Vouge-modell hon drömt om att bli sen hon hittade figur-spegeln i sin lägenhet som liten.
Plötsligt dånar en röst ifrån ovan och den säger med en hög och mörk stämma "Mejraaaam! Det är Guuud som talar!"
Mejram tappar ciggen och tittar åt alla håll och kanter, stannar sedan upp och sakta för hon ögonen upp mot skyn för att se om det hon befarar är sant. Det är det.
Solen skiner ivägen för gestaltens ansikte men det råder inga tvivel i Mejrams huvud om att det är Gud hon ser ovanför sig, mitt emellan henne och den sol hon älskar att prata om...och med, fast bara i smyg.

Hon frågar gestalten den frågan som man bara måste fråga om man träffar Gud:
"Är du verkligen Gud, Gud?"
- Nej jag är Frö:et i Miriam Frö Modigs fake-legg... Klart jag är Gud!

"Jag fattar verkligen inte vad du pratar om och Miriam kan ha de bra för hon har inga lektioner idag." svarar Mejram något irriterad över att blivit dissad av Gud.

- Jag kom faktiskt bara ner för att jag ändå var här i närheten och tänkte se om jag kunde omvända några syndare.
"Hör jag några antydningar i Guds röst?" frågar hon något ironiskt.
- Jag antyder inte, det är ren fakta, vare sig du har Bibeln, Sveriges Rikes Lag eller din egen dagbok som referens så är du per definition; En Syndare.

"Hade du något viktigt att säga eller?" hör Mejram sin röst svara men hennes hjärna jobbar febrilt med att stänga av autopiloten som kör runt i hennes hals och slänger upp ord på ren måfå ur munnen.
- Passa dig din lille skit. Jag hade inte bangat att titta över axeln om Lucifer skulle vilja komma upp och uttöka sin i övrigt stigande samling syndare. OM du nu inte blir kristen på momangen!

Mejrams autopilot håller fortfarande i spakarna och Mejrams hjärna går på högvarv men hjärnan hinner inte stänga munnen innan orden trillar ut;
"Å vem fan använder uttrycket på momangen, längre? Nu ska jag leta upp mina vänner, shniibel schnaabel!"

Gud suckar och tittar ner i brunnens mystiska avgrund
- Hon kommer nog ner till dig självmant, Lucifer, ska du se... Skorpionerna gör alltid samma sak. Ett riktigt slöseri med tid. Igen. Tacka vet ja vädurar. Där har vi sanna kristna slavar!

Runt brunnen sitter Erebcca och Danama och solar, Mejram slår sig ner.
"Jag träffade nyss Gud, vad gör ni?" frågar hon med en fasad av säkerhet men blicken spänd mot brunnens galler.
"Vi syr dunjackor till Asse P. De e ju snart vinter."
"Det är inte alls snart vinter, det är vår och ni är sjuka i huvet, har nån cigg?"

Nejlima springer över skolgården, snubblar på ett tuggummi och fastnar med skosnöret mellan två stenar vid statyn och faller pladask på rumpan mitt framför gräsmattan. Likt den pippin hon är tar det ett tiotal sekunder innan hon uppfattar vad som hänt och hur ont det gör och insikten följs av ett gråt och två sekunder efter första tåren står Mejram vid hennes sida för att trösta...

"Det gjorde faktiskt inte så ont som jag trodde!" säger Nejlima och tittar upp på Mejram som bara en Nejlima kan göra.

Miriam Frö Modig äntrar skolgården med ett leende och går med bestämda steg mot gräsplätts-kvartetten som sitter och skrattar åt vad som nyss hänt...

Fortsättning följer.