Kapitel 4, Del 2: Fru Frö Modig! Varsågoda!

Miriam Frö Modig går långsamt och smått hoppande längs skolgården och samlar på solstrålarna som studsar mot marken hon går på.
Väl framme vid gräsplätten där hennes kära vänner besudlar känslan av sommar och solsken niger hon och släpper ut solstrålarna hon samlat upp på vägen dit. Då plötsligt, en mystisk pojke som står bakom en buske tittar fram och ropar "Fru Frö Modig! Varsågoda! Hon är nu till ert förfogande!"
Miriam, som är van vid att den mystiska pojken presenterar henne överallt, ler och gör plats för sig själv i ringen på gräset.
Vännerna som sitter och shhhhhhteker förstår inte riktigt vad som nyss hänt...
-Var det verkligen en liten pojke som presenterade dig nyss, Miriam? undrar Nejlima.
-Jo, de var det ju, hehe... Han har följt efter mig i flera dagar nu. Han hoppar fram ur så konstiga ställen ibland och skriker "VOILA! UN BAGUETTE DE PARIS! Jag ger er: Miriam Frö MmmmmmmODID!!" vilket är rätt kul. Men det är störigt när man äter middag och han sitter under bordet och tränar sig på sina tal. Han har inte ens presenterat sig själv för mig än! Haha...härlig kille. svarar Miriam.
-Naaaw lillen! utbrister Bubba som sitter och mäter sina fötter mot skorna mittemot Miriam.

Bubba tittar efter pojken bakom busken men han är inte kvar och hon fortsätter jämföra sina fötter mot skorna hon nyss köpt.
-Vad fina dina nya skor är! säger Mejram bakom Nejlimas hår där hon sitter gömd och masserar Nejlimas rygg.
-Tack! svarar Nejlima med en överraskad och lycklig min.
-Vad tackar du för, säger Bubba, det där var en komplimang till MIG.
-Haha, ja faktiskt. skrattar Mejram.
-Va? Jag fattar ingenting. påpekar Nejlima och tittar förstrött omkring sig själv för att se om hon hittar svaret på sina frågor i gräset. Där finns inget så hon avbryter Mejrams skratt än en gång.
-Men vaddå, seriöst. Är mina skor fula då?
-Nej det har väl ingen sagt? svarar Mejram som nu också blir lite förvånad och får inte riktigt ihop trådarna.
Bubba tittar ängsligt på båda sina förvirrade vänner.
-Förstår du inte att det är mina skor hon pratade om, Nejlima? säger Bubba.
-Nää... Eller? Har du också nya skor? svarar Nejlima.
-Ja, men vadå, är dina också nya? säger en nu förvirrad Bubba till Nejlima men tittar på Mejram som ett frågetecken.
Mejram skrattar och trillar bakåt, hon svimmar och allt blir suddigt.
Bubba som inte förstår vad som nyss hänt börjar skratta åt att Mejram föll bakåt av sitt skrattanfall. Bubba skrattar så mycket att hon börjar hosta. Hon hostar upp en sköldpadda och en hel te-servis. Hon svimmar kort därefter av utmattning, det är ganska svårt att hosta upp en sköldpadda OCH en hel te-servis.
Nejlima är helt förtvivlad och tittar på Mejram och Bubba om vartannat och vet inte vem hon skall försöka återfå till medvetandet. Hon tittar på Miriam som fortfarande sitter och ler mot solen.
-M-m-m-men Miriam! Vad ska jag göra? De svimmade båda två ju! stammar Nejlima fram.
Inget svar från Miriam.
Nejlima springer runt de två avsvimmade flickebarnen och hon springer så snabbt i ring att hon snubblar över Bubbas ena sko som ligger lös på gräset och trillar med huvudet först i gräset och hon svimmar av direkt vid smällen.

Nu när alla tre har svimmat och sköldpaddan krupit tillbaks där den kom ifrån (..?)
reser sig Miriam Frö Modig upp, tar den finaste koppen av servisen och häller upp lite te och går sin väg över skolgården för att sätta sig i kafeterian. Väl inne i kafeterian tar hon av sina solglasögon och suckar djupt och smuttar lätt på sitt te.
Efter 14 minuter är koppen tom, hon lämnar den och för brillorna på plats igen.
Nu återvänder hon till gräset där hennes tre vänner ligger kvar, avsvimmade. Hon beslutar sig för att bära hem de tre kropparna. Det är ju trots allt "En för Alla, Alla för En" som gäller i detta team av kärlek som bildar Malmös Mode-crew Deluxe.
Miriam tar Nejlima på ena axeln och Mejram på andra, Bubba lägger hon först ner i sin cykelkorg. Efter denna bravad cyklar hon hem till var och en och lämnar dem i respektive brevlåda med varsinn liten post-it-lapp där det står "Lägg mig i en säng och ge mig vatten!" i pannan.

Klockan hinner bli midnatt innan Miriam är färdig och det är alldeles lagom för henne att åka hem och sy ihop morgondagens outfit för att sedan sova så gott och tänka på den mystiske pojken som introducerar henne jämt och ständigt. Han ser ut som en riktig Alexander med sitt långa vågiga hår och bruna ögon. Han får heta Alexander. Godnatt, världen.